i wanna get it wrong.
img- se på ögonen...
I kissed your lips and broke your heart...love, love, love...love...love, love...
Vi stod i fållan, spänningen var hög. Vi var trötta efter fem dagars äventyr men kände att nu är det nära. Klockan 16 skulle soundchecken börjat. Det hade GP lovat. Klockan var 16:40. Vad var det som pågick? Ett mumlande hörs. En och annan gitarrsträng vibrerar. En cymbal, en rytm.
Kvällen innan hade vi suttit vid "bergssprängaren". Några av oss hade alkohol i kroppen och ville släppa loss en gång för alla. Elektrobongon skulle inte bli av. Vera och jag skrek halsarna av oss. Album för album. Boy, War, Achtung Baby. Achtung, achtung...
Under hela resan hade jag klurat ut vad som skulle stå på min skylt till Bono. Det skulle definitivt vara något i stil med "Wanna dance?". Här var kruxet. Bono - åh, Bono - är ju en man på 167 cm med några centimeters höga platåskor. Skulle han ta upp en flicka på 175? Ett välkänt faktum är ju att han aldrig tar upp flickor som är längre än han själv.
Någon sa till mig att jag skulle skriva "Wanna dance? I'm tall but I can go down". Porrigt värre, aldrig i livet, tänkte jag. Varför skulle jag skriva något sådant till min idol, en gift familjefar på 49 år? Jag blev påmind om att denna man är en ganska nasty sådan. Texterna är ju inte helt oskyldiga och låtarna innehåller ju stön allihop. Ganska sexuellt alltihop. Men det har ingenting med detta att göra egentligen. Grejen var ju då att när vi lyssnade på älskade Actung Baby så hörde jag något. Until The End Of The World. En låt som ger mig bestående rysningar och den mörka, sensuella 31-åriga rösten som förför. Underbara, underbara sång. En låt som är en av mina favoriter, skulle jag någonsin få höra den live? Nej. Varför just den? Det är ovanligt att U2 väljer att göra det. Men jag hör något där i mörkret. Vad sjunger han? "Going down on me...". Jag hoppar till lite smått. Han sa det själv, han sa det! skriker jag. Perfekt, då kunde jag ju ha den där skylten trots allt. För det skulle ju vara ett skämt.
Men det här har egentligen ingenting med saken att göra.
Några låtar spelas, men ingen röst. Jag sa till de som stod närmast mig att när han sjunger - då dör jag. Där stod jag utan skylt, jag hade valt att skippa den. För snuskigt, aldrig i livet. Jag hade ju ändå aldrig tänkt göra det på riktigt. Den enda av oss som hade skylt var Vera, och den var inte ens till U2, utan förbandet Snow Patrol.
Men där stod vi då, pratandes och förväntansfulla med en blurrig soundcheck i bakgrunden.
Kalla kårar ner för min rygg. Hjärtat bultandes. Ett välkänt intro. Det kryper i mig, långsamt upp till hjärnan. Hastigt vänder jag mig om för att se min nära vän Vera med ögon stora som tefat stirra in i mina lika stora ögon. Knäna viker sig under mig, min kropp är utom kontroll. Jag darrar. Det händer, det händer. Until The End Of The World. Jag skriker, men inget ljud hörs. Kan inte styra mig själv, de första tårarna har redan nått marken. Det är tyst i folkvimlet. Några tysta sekunder. Ett jubel och applåder. Darrningar skakar om min tillvaro. Kan inte någon hålla om mig? Ta emot mig när jag faller? Rösten. Rösten inom mig. Nej. Nej, nej, nej, nej. Någon annans röst. Har hört den förr. Kan den utan och innan. Hans röst...
I en djup avgrund faller jag i några sekunder, men jag har bara ramlat. Ner på den våta marken. Allt detta har hänt på mindre än 20 sekunder. Det händer, det är på riktigt. Jag är här, han är här. Vi är här. Jag har väntat så länge, mitt hjärta gör ont. Jag gråter, kan inte rå för det. Varför gör jag det? Sluta nu, Patricia. Det räcker. Folk tittar ju. Äh, de vet vad det här betyder för mig. Men nej. Det gör de inte. De har ingen aning. Allt jag har här i världen just nu är min sjua på handen. Min gyllende biljett in till mitt hjärta.
Snart får jag gå in och hämta min själ.
I reached out for the one i tried to destroy...
sometimes i fell like checking out.
img- åh... titta så fin han är. titta så fina de är, tillsammans
Visst. Go ahead, ge mig rysningar. Ge mig så starka känslor att jag tror jag ska spricka. Sure, fortsätt med det bara.
Har det inträffat något eller om man gjort något och längtar tillbaka säger man ju oftast "det känns som igår".
Ska jag vara helt ärlig känns det verkligen inte alls som igår. Det känns som en dröm, overkligt, 100 år eller mer. Men det är faktiskt exakt en månad sen nu.
Det känns inte som igår, men varje dag påminns jag om det och varje dag längtar jag hjärtat ur mig. Jag kommer alltid att minnas, trots mina minnesluckor. För det känns som att jag hade värmande alkohol i magen den kvällen. Kanske lite för mycket för att minnas allt. Precis så känns det. Jag minns varenda sekund, men ändå inte. Bitarna har inte fallit på plats än. Min hjärna har tagit en paus i bearbetandet. Sekvenser, men inte en helhet riktigt än. Blickarna, ögonkontakten, närheten, kärleken (vad låter det som att jag beskriver nu egentligen?), lyckan, extasen. Ultimat och maximal njutning på en alldeles speciell nivå. Något man aldrig vågat hoppas på är verklighet. En verklig dröm som alltid kommer finnas där.
Rösten. Slängkyssen. U2. Bono. 31 juli 2009. Jag kommer alltid minnas första gången jag såg dem.
greatest gift of all.
img- jag
Tog på mig mina leopardskor (som egentligen är typ...giraffskor?) idag för att reta Estelle lite. Hon tyckte nämligen att jag absoluuuuut inte skulle ha just de skorna till min klänning. Men där fick hon! Okej. Host. Efter skolan blev det i alla fall till att möta min älskade Sam och hon och jag gick på jakt efter trevliga second hand-affärer och det slutade med en fika på String (of course) där vi mötte Sofia och Hanna. Med de fina flickorna med oss gick vi ut på jakt igen, nu efter vanliga affärer, och fann fina plagg lite här och där. Så nu är vi lite panka. Och i skolan idag blev det pannkakor och vem åt mest? You know it. Patro! Och Axel dårå, men han är ju kille. Mhm.
dizzy, light and free.
img- jag
Vi ska vara tillbaka i klassrummet om en timme och jag och Rebecka är redan klara med det vi sysslar med. Konservatism. Hurra.
the chosen few.
img- hej bono du är fin med din laptop från -92
Nu sitter jag, Estelle, Axel och Jonna här på lektionen och stör oss på jobbiga människor. Och nu ska vi vara...demokratiska. Tjoho.
(Axel är jättesnäll)
31stjuly2009.
img- bono
Åh. Åh. Åh. OMG. Åh nej. Nej. Nej. NEJ!
so they woke up.
img- edge, bono, bb king
Och titta, där är ju Edge och Bono. Hm. Hejdå.
future is above.
img- jag.
broken fields.
img- jag och oskar
Idag. Träffade Oskar, gick hem till David, lagade mat, killarna visade sina nya elektrolåtar, vi åt, gick på promenad, gick hem. Skolan börjar imorgon igen. Älskar min skola, men åh nej tack. Jag gillar inte att gå till fem.
sunshine of your love.
img- jag
there is nothing left to say.
img- jag på adam clayton (helt oredigerade, dock har kvaliten försämrats)
Ser ni bilderna? Ser ni den coolaste basisten i världen? Och vem har sett honom? Jag!
Och vems kamera tittar han in i? Min!
Lycka, lycka, lycka, lycka...
it's a private show.
img- bono
Mornin'.
electrical storm.
img- the fly
Ibland rasar min värld. Men så byggs den upp igen av förhoppningar. Men så rasar den igen. Och så rasar den lite till. Fast då kan det hända att jag fortfarande ser ljuset i tunneln, om än bara som en liten prick...
Åh, jag måste verkligen införskaffa mig en dagbok.
Till något helt annat - imorgon ska jag träffa Oskar och det ska bli sjukt nice! :D (oj, smiley Patro?) Det är ju han ena killen jag träffade på Coldplay, killen som jag var på bio häromdan ni vet? Han är väldigt nice. Kanske händer att vi slossas lite eller så.
Sen ska jag få cashflow, tjoho vad roligt! Nej, nu ropar min säng på mig. God natt.
P.S. Dr Alban gillar inte kommunism, det är inte effektivt bara!
oh can't you see what love has done.
img- jag
Inhandlade två LP-skivor i veckan. En till U2-platta till min fina samling och sen en med Kraftwerk bara för att den är snygg och för att de är coola. Och bra, såklart.
sure plays a mean pinball.
img- bono
Händerna för öronen, för ögonen och för att hålla ihop hjärtat sköts numera på automatik.
so much to hide.
img- jag
Hej garderobsrensning. Har extremt mycket skit i min ägo som måste bort bort bort (kanske inte skorna på bilden då) och jag vet inte vad jag ska göra av det. Hur dyrt blir det att skicka 100 kg kläder till Afrika?
all along on the express kundalini.
img- jag
Här är den - sammetsklänningen. The velvet dress.
Sitter och är lite halvdeppig och försöker pigga upp mig själv med lite Love And Rockets och choklad en lördagskväll.
Då blir det väl till att sova snart.
a vampire or a victim.
img- U2
Om jag stänger ögonen, slappnar av och sätter på Breathe kan det komma tillbaka. Som i små sekvenser ur en gammal film där bitar av den tunna plastfilmen gått av så det blir ett slags brus. Eller som att samma bild, samma känsla, samma tid, plats och rum attackerar mig när jag minst anar det. Som hugg i magen, i bröstet kommer det tillbaka. Automatiskt hukar jag mig fram, skälver till utan någon som helst kontroll över mig själv. Ungefär som när man tappar andan när man får ett slag i solar plexus. Som en mardröm, en feberdröm, tvingar det sig tillbaka. Det är läskigt, men ack så underbart...
En sådan känsla har aldrig besökt min kropp tidigare, jag har aldrig känt mig så levande som då. Eller så död. Jag kände mig inte närvarande. 4 meter bort. 400 cm. Mina 175 cm har aldrig någonsin dragits av en magnetisk kraft mot något som då. 4 meter bort. En så stor del av mitt hjärta, 4 meter bort. 4 meter nära.
Om jag sätter på Breathe kan det komma tillbaka. Men jag kommer inte till längre än 1:29, jag har försökt - men det går inte. Något i mig sätter stopp för det, för något saknas. Närvaron saknas. Att jag är där och de också. Det saknas.
"Every day I die again, and again I’m reborn"
Ni anar inte hur sant det är.
to a glass of water.
img- bono under pop-eran
Tidig lördagseftermiddag och jag sitter vid datorn i mitt rum. På mig har jag min nya röda sammetsklänning. Jag leker med det lena tyget. Tunt och fint. Precis som alla andra dagar går självklart U2, Bonos röst, på högvarv. Albumet för dagen är Pop från 1997.
Ett lugnt intro ekar i mitt rum, något nytt tar ton. Ett dämpat ljud, ett mummel, hörs. Han. Bono. Han jag älskar så djupt nynnar och börjar sjunga...
If you wear that velvet dress är sången som spelas. "Do you really want me to?"
I min sammetsklänning, my velvet dress, sitter jag och gungar med till den lugna, underbara, djupa låten.
Jag har ju inget annat val än att låta min nya blogg heta Velvet Dress.
Fram tills nu har ni hittat mig här, en blogg jag haft sedan 13 års ålder.
Idag är jag 16 år och går inte längre i sjuan, jag har precis börjat första ring i en ny skola som jag älskar och stormtrivs i. Ta gärna en titt i mitt gamla arkiv för att ta reda på vem jag är om ni inte är tålmodiga nog att hålla ut tills denna blogg rett ut det.
Anledningen till att jag skapat en ny blogg är för att jag längtat efter en nystart, vilket känts relativt omöjligt i en gammal blogg fylld med gamla minnen.
Jag heter Patricia men kallas Patro, bor i Stockholm, läser fotografi på gymnasiet, är dödligt kär i Bono, är brunett men egentligen blondin, jag har blå ögon och en läskig förkärlek till 80-talsfilmer.
Mer lär ni få reda på...
