i wanna get it wrong.
img- se på ögonen...
I kissed your lips and broke your heart...love, love, love...love...love, love...
Vi stod i fållan, spänningen var hög. Vi var trötta efter fem dagars äventyr men kände att nu är det nära. Klockan 16 skulle soundchecken börjat. Det hade GP lovat. Klockan var 16:40. Vad var det som pågick? Ett mumlande hörs. En och annan gitarrsträng vibrerar. En cymbal, en rytm.
Kvällen innan hade vi suttit vid "bergssprängaren". Några av oss hade alkohol i kroppen och ville släppa loss en gång för alla. Elektrobongon skulle inte bli av. Vera och jag skrek halsarna av oss. Album för album. Boy, War, Achtung Baby. Achtung, achtung...
Under hela resan hade jag klurat ut vad som skulle stå på min skylt till Bono. Det skulle definitivt vara något i stil med "Wanna dance?". Här var kruxet. Bono - åh, Bono - är ju en man på 167 cm med några centimeters höga platåskor. Skulle han ta upp en flicka på 175? Ett välkänt faktum är ju att han aldrig tar upp flickor som är längre än han själv.
Någon sa till mig att jag skulle skriva "Wanna dance? I'm tall but I can go down". Porrigt värre, aldrig i livet, tänkte jag. Varför skulle jag skriva något sådant till min idol, en gift familjefar på 49 år? Jag blev påmind om att denna man är en ganska nasty sådan. Texterna är ju inte helt oskyldiga och låtarna innehåller ju stön allihop. Ganska sexuellt alltihop. Men det har ingenting med detta att göra egentligen. Grejen var ju då att när vi lyssnade på älskade Actung Baby så hörde jag något. Until The End Of The World. En låt som ger mig bestående rysningar och den mörka, sensuella 31-åriga rösten som förför. Underbara, underbara sång. En låt som är en av mina favoriter, skulle jag någonsin få höra den live? Nej. Varför just den? Det är ovanligt att U2 väljer att göra det. Men jag hör något där i mörkret. Vad sjunger han? "Going down on me...". Jag hoppar till lite smått. Han sa det själv, han sa det! skriker jag. Perfekt, då kunde jag ju ha den där skylten trots allt. För det skulle ju vara ett skämt.
Men det här har egentligen ingenting med saken att göra.
Några låtar spelas, men ingen röst. Jag sa till de som stod närmast mig att när han sjunger - då dör jag. Där stod jag utan skylt, jag hade valt att skippa den. För snuskigt, aldrig i livet. Jag hade ju ändå aldrig tänkt göra det på riktigt. Den enda av oss som hade skylt var Vera, och den var inte ens till U2, utan förbandet Snow Patrol.
Men där stod vi då, pratandes och förväntansfulla med en blurrig soundcheck i bakgrunden.
Kalla kårar ner för min rygg. Hjärtat bultandes. Ett välkänt intro. Det kryper i mig, långsamt upp till hjärnan. Hastigt vänder jag mig om för att se min nära vän Vera med ögon stora som tefat stirra in i mina lika stora ögon. Knäna viker sig under mig, min kropp är utom kontroll. Jag darrar. Det händer, det händer. Until The End Of The World. Jag skriker, men inget ljud hörs. Kan inte styra mig själv, de första tårarna har redan nått marken. Det är tyst i folkvimlet. Några tysta sekunder. Ett jubel och applåder. Darrningar skakar om min tillvaro. Kan inte någon hålla om mig? Ta emot mig när jag faller? Rösten. Rösten inom mig. Nej. Nej, nej, nej, nej. Någon annans röst. Har hört den förr. Kan den utan och innan. Hans röst...
I en djup avgrund faller jag i några sekunder, men jag har bara ramlat. Ner på den våta marken. Allt detta har hänt på mindre än 20 sekunder. Det händer, det är på riktigt. Jag är här, han är här. Vi är här. Jag har väntat så länge, mitt hjärta gör ont. Jag gråter, kan inte rå för det. Varför gör jag det? Sluta nu, Patricia. Det räcker. Folk tittar ju. Äh, de vet vad det här betyder för mig. Men nej. Det gör de inte. De har ingen aning. Allt jag har här i världen just nu är min sjua på handen. Min gyllende biljett in till mitt hjärta.
Snart får jag gå in och hämta min själ.
I reached out for the one i tried to destroy...
