a vampire or a victim.
img- U2
Om jag stänger ögonen, slappnar av och sätter på Breathe kan det komma tillbaka. Som i små sekvenser ur en gammal film där bitar av den tunna plastfilmen gått av så det blir ett slags brus. Eller som att samma bild, samma känsla, samma tid, plats och rum attackerar mig när jag minst anar det. Som hugg i magen, i bröstet kommer det tillbaka. Automatiskt hukar jag mig fram, skälver till utan någon som helst kontroll över mig själv. Ungefär som när man tappar andan när man får ett slag i solar plexus. Som en mardröm, en feberdröm, tvingar det sig tillbaka. Det är läskigt, men ack så underbart...
En sådan känsla har aldrig besökt min kropp tidigare, jag har aldrig känt mig så levande som då. Eller så död. Jag kände mig inte närvarande. 4 meter bort. 400 cm. Mina 175 cm har aldrig någonsin dragits av en magnetisk kraft mot något som då. 4 meter bort. En så stor del av mitt hjärta, 4 meter bort. 4 meter nära.
Om jag sätter på Breathe kan det komma tillbaka. Men jag kommer inte till längre än 1:29, jag har försökt - men det går inte. Något i mig sätter stopp för det, för något saknas. Närvaron saknas. Att jag är där och de också. Det saknas.
"Every day I die again, and again I’m reborn"
Ni anar inte hur sant det är.
