so much to hide.
img- jag
Hej garderobsrensning. Har extremt mycket skit i min ägo som måste bort bort bort (kanske inte skorna på bilden då) och jag vet inte vad jag ska göra av det. Hur dyrt blir det att skicka 100 kg kläder till Afrika?
all along on the express kundalini.
img- jag
Här är den - sammetsklänningen. The velvet dress.
Sitter och är lite halvdeppig och försöker pigga upp mig själv med lite Love And Rockets och choklad en lördagskväll.
Då blir det väl till att sova snart.
a vampire or a victim.
img- U2
Om jag stänger ögonen, slappnar av och sätter på Breathe kan det komma tillbaka. Som i små sekvenser ur en gammal film där bitar av den tunna plastfilmen gått av så det blir ett slags brus. Eller som att samma bild, samma känsla, samma tid, plats och rum attackerar mig när jag minst anar det. Som hugg i magen, i bröstet kommer det tillbaka. Automatiskt hukar jag mig fram, skälver till utan någon som helst kontroll över mig själv. Ungefär som när man tappar andan när man får ett slag i solar plexus. Som en mardröm, en feberdröm, tvingar det sig tillbaka. Det är läskigt, men ack så underbart...
En sådan känsla har aldrig besökt min kropp tidigare, jag har aldrig känt mig så levande som då. Eller så död. Jag kände mig inte närvarande. 4 meter bort. 400 cm. Mina 175 cm har aldrig någonsin dragits av en magnetisk kraft mot något som då. 4 meter bort. En så stor del av mitt hjärta, 4 meter bort. 4 meter nära.
Om jag sätter på Breathe kan det komma tillbaka. Men jag kommer inte till längre än 1:29, jag har försökt - men det går inte. Något i mig sätter stopp för det, för något saknas. Närvaron saknas. Att jag är där och de också. Det saknas.
"Every day I die again, and again I’m reborn"
Ni anar inte hur sant det är.
to a glass of water.
img- bono under pop-eran
Tidig lördagseftermiddag och jag sitter vid datorn i mitt rum. På mig har jag min nya röda sammetsklänning. Jag leker med det lena tyget. Tunt och fint. Precis som alla andra dagar går självklart U2, Bonos röst, på högvarv. Albumet för dagen är Pop från 1997.
Ett lugnt intro ekar i mitt rum, något nytt tar ton. Ett dämpat ljud, ett mummel, hörs. Han. Bono. Han jag älskar så djupt nynnar och börjar sjunga...
If you wear that velvet dress är sången som spelas. "Do you really want me to?"
I min sammetsklänning, my velvet dress, sitter jag och gungar med till den lugna, underbara, djupa låten.
Jag har ju inget annat val än att låta min nya blogg heta Velvet Dress.
Fram tills nu har ni hittat mig här, en blogg jag haft sedan 13 års ålder.
Idag är jag 16 år och går inte längre i sjuan, jag har precis börjat första ring i en ny skola som jag älskar och stormtrivs i. Ta gärna en titt i mitt gamla arkiv för att ta reda på vem jag är om ni inte är tålmodiga nog att hålla ut tills denna blogg rett ut det.
Anledningen till att jag skapat en ny blogg är för att jag längtat efter en nystart, vilket känts relativt omöjligt i en gammal blogg fylld med gamla minnen.
Jag heter Patricia men kallas Patro, bor i Stockholm, läser fotografi på gymnasiet, är dödligt kär i Bono, är brunett men egentligen blondin, jag har blå ögon och en läskig förkärlek till 80-talsfilmer.
Mer lär ni få reda på...
