Patricia

img- larry, edge, bono (you sexy beast), adam. åh vad jag älskar den här bilden.

När jag känner mig sjukt nere, miserabel eller väldigt lycklig tänker jag: jag är inte först. För någon innan mig (vår värld är ju gammal) har upplevt samma känsla. Någon jag går förbi på gatan kan ha känt samma sak. Känner jag mig rebellisk och vill göra revolt är jag inte först. Se på alla hippies med extrema åsikter och tankar. Jag är inte först. Finner en sorts tröst i det när jag är nere. Att jag är inte ensam. Inte först. Det kan också kännas lite jobbigt, att man inte är så cool eller annorlunda som man tror. Man är aldrig ensam. Den enda känslan jag är ensam om - i hela vida världen - är den känsla som tog över min kropp och min värld när jag för första gången såg Honom. Den mitt hjärta tillhör. Just det. Bono. Förhoppningsvis får vi alla uppleva kärlek här i livet, men det jag upplevde när jag såg Bono live för första gången har inget ord. Det är så nytt. Ja. Jag känner mig ensam. Och det är jag glad över. Och jag tänker på det natt och dag. Dag och natt. Timmarna igenom. Tjugofyra-sju. Sov gott alla icke-ensamma människor.